Saknad
Kategori: Allmänt
Nyss fyllda 24 år blev jag fysiskt faderslös. Min pappa, min stora hjälte och kärlek lämnade jordelivet alldeles för tidigt, endast 52 år gammal, genom en olyckshändelse. Jag har sedan den dagen alltid haft känslan av att något saknas, som en amputerad saknar sin kroppsdel. Jag saknar hans stora famn, som alltid fanns där för mig för att trösta, pusha eller bara vara i, när man kände sig liten och svag. Nu för tiden får jag ta mig själv i kragen och vända mig inåt och leda mig själv i rätt riktning, när ovissheten sätter in. Jag saknar att kunna ringa honom på jobbet, bara för att höra vad han gör och jag saknar närheten i hans sätt att vara.
Nu för tiden har jag lärt mig att leva med saknaden, det finns ju ingen annan utväg naturligtvis, men det tar tid att vänja sig vid känslan av att en del av hjärtat är bortslitet och för alltid förlorat.
På ett sätt är det nyttigt att förlora någon man håller kär, eftersom man efter det aldrig tar livet för givet igen. Gör det du tror på och måna om dem tror håller av, så ordnar sig resten. Ta vara på varje dag, för den kommer aldrig igen!
