Dagen D närmar sig. Hur jag än försöker att inte tänka på det, känns det i hela kroppen. Som en sträng som spänns lite i taget. Som hotar att gå av om den blir för spänd. Som en tidsinställd bomb som bara väntar på rätt tidpunkt. Och plötsligt händer det, saknaden tar överhanden och jag släpper allt som hållits tillbaka. Efteråt känner jag en enorm tomhet inuti mig och jag vet att det kommer att bli ett par dagar med tuffa ögonblick innan jag riktigt är på banan igen.
Samma reaktioner varje år när dagen närmar sig. Blir arg på varför han lämnade mig alldeles för tidigt. Blir ledsen över att han inte får uppleva mina barns uppväxt.
Men känner samtidigt stor ödmjukhet och tacksamhet, eftersom pappas död lärde mig att inte ta något för givet och att njuta av varje ögonblick.
Jag är en livsnjutare som jobbar som undersköterska på en vårdcentral, har tre underbara barn och mina stora intressen är inredning och samspelet mellan människor!
