Jag satt och gick igenom gamla fotoalbum och så dök det här upp. Det enda foto jag har på mig, när jag mådde som sämst. Jag vägde närmare 40 kg mer än jag gör nu, men den största förändringen är nog ändå den inre resan jag har gjort. Från att ha haft ett dåligt självförtroende och inte haft så många egna åsikter, till att våga stå för det jag brinner för och framför allt, tro på att jag kan om jag vill.
Hon på fotot finns inte mer, om än ibland när jag får för mig att jag blir uttittad för att inte passa in i mallen. Men då kickar jag mig själv i häcken och intalar mig själv att jag duger precis som jag är och jag har all rätt i världen att ta den plats jag har förtjänat.
Murar, alla dessa murar, som jag under åren byggt upp runtomkring mig. Och så kommer du och på några få ögonblick, skalas lager efter lager av och jag står blottad inför dig. Känslomässigt naken och jag ger mitt hjärta till dig. Ta det, men håll det varligt. För även om jag kan verka stabil, finns längst därinne en stark längtan efter att bli älskad och en ännu större rädsla att bli sårad. För första gången i mitt liv, har jag funnit någon som jag vill bli gammal med. Någon som tystnaden inte känns jobbig med. Någon som jag kan vara mig själv med, i alla situationer. Någon som tar mig för den jag är. Någon som hela tiden finns i mina tankar. Någon som gör livet enklare att leva. Den någon är du.
Jag är en livsnjutare som jobbar som undersköterska på en vårdcentral, har tre underbara barn och mina stora intressen är inredning och samspelet mellan människor!
