Dagen D närmar sig. Hur jag än försöker att inte tänka på det, känns det i hela kroppen. Som en sträng som spänns lite i taget. Som hotar att gå av om den blir för spänd. Som en tidsinställd bomb som bara väntar på rätt tidpunkt. Och plötsligt händer det, saknaden tar överhanden och jag släpper allt som hållits tillbaka. Efteråt känner jag en enorm tomhet inuti mig och jag vet att det kommer att bli ett par dagar med tuffa ögonblick innan jag riktigt är på banan igen.
Samma reaktioner varje år när dagen närmar sig. Blir arg på varför han lämnade mig alldeles för tidigt. Blir ledsen över att han inte får uppleva mina barns uppväxt.
Men känner samtidigt stor ödmjukhet och tacksamhet, eftersom pappas död lärde mig att inte ta något för givet och att njuta av varje ögonblick.
Det här med att vara syndabocken. Hur ställer jag mig till det? Bra fråga. I alla separationer är det ju alltid en som lämnar och en som blir lämnad. Är det inte de två i relationen som allt handlar om och hur de ställer sig till situationen? Sen vad omgivningen tycker och tänker kan de bespara i alla fall mig. Fick idag en hatisk reaktion av en närstående, där jag utmålades som anledningen till att hon mådde fruktansvärt dåligt över vad jag har "ställt till med". Tack och lov har jag aldrig ångrat mitt beslut och tar inte åt mig, men lite energi tar det ifrån mig och det retar mig. Tur för mig att jag har den positiva livssyn jag begåvats med och att det negativa ganska snabbt rinner av mig. Låt mig få leva det liv jag vill leva, utan att döma mig för mina beslut.
April idag. Ny månad, nya möjligheter. Ännu en månad att lägga bakom sig. April, för mig, är förknippad med både glädje, sorg och saknad. Sonen föddes i april - glädje naturligtvis och pappa dog - sorg och saknad. Jag saknar nog honom mer nu, än tidigare. Saknar att inte kunna ringa och höra hans röst. Saknar hans stora varma famn. Sörjer att han inte hann träffa alla mina barn. Sörjer att han inte fick följa med på min resa genom livet. Men allt som händer har en mening och utan det som hände, hade jag varit en annan människa. Jag hade inte varit den, som nu för tiden, tar vara på varenda stund av glädje och lycka. Glädjen och lyckan över att få finnas till och kanske kunna göra skillnad.
Jag är en livsnjutare som jobbar som undersköterska på en vårdcentral, har tre underbara barn och mina stora intressen är inredning och samspelet mellan människor!
