Idag hade min klass (6) svenskalektion. Vi började prata om vett och etikett, vad de tyckte och tänkte om det. De kom fram till följande:

 

 

• Man ska tugga med munnen stängd, inte prata med mat i munnen och skära maten i lagom stora bitar. Lite lugn och ro skadar inte heller och sitta still på stolen.
• Man ska titta på den man hälsar på och ha ett stadigt handslag, annars verkar man ointresserad och ängslig. 
• För att bekräfta och visa att man bryr sig om den man pratar med, kan man ställa frågor.
• Om man har någon bakom sig när man öppnar en dörr, håller man upp dörren tills den andra kommer fram, för det är inte skoj att få en dörr i ansiktet. Samma regler gäller om man är i skogen, men där håller man undan grenar istället.

 

Är de här punkterna regler eller lagar? funderade de över sen. De kom fram till att det var oskrivna regler, men borde vara lagar eftersom alla borde följa dem. Kloka ord från kloka barn, tycker jag.  Jag känner mig hoppfull när det gäller våra barn och ungdomar, eftersom de egentligen vet vad som gäller, men ibland är det ack så svårt att bete sig som man ska. Det kan vara alltifrån grupptryck till revolt mot vuxenvärlden som sätter fokus ur spel. 

 

Det är där vi vuxna kommer in i bilden. Vi måste våga vara vuxna och visa vad som är rätt och fel, annars blir barnen/ungdomarna vilsna. Sen ska vi inte moralpredika, för det vinner vi ingenting på, men lite vanligt hyfs har väl ingen dött av?!

 

 

 

 

 

Ja, alla som har barn vet precis vad jag menar. Den där känslan av att inte riktigt räcka till åt alla, i alla fall inte samtidigt. Att inte lova för mycket, eftersom man vet att tiden kanske inte räcker till idag, men förhoppningsvis imorgon. 

 

Jag gillar verkligen att ha mycket att göra, det gör mig ingenting. Vissa gånger kan det bli lite körigt, men det ordnar ju alltid upp sig på slutet. Just nu, när vi är mitt i flyttkaoset, är det lite mycket men vi gör så gott vi kan. Vi hittar stunderna vi behöver för att klara vardagen. 

 

T fick sitt livs första läxa idag, årets månader och det klarade vi av, först i bilen och sedan vid nattningen. 

 

W valde istället för att plugga att packa ner innehållet i sitt rum i lådor, men som det kontrollfreak jag är var jag väl med där också litegrann. 

 

E håller på att plugga till både bil- och lastbilskort samtidigt (de som vet hur Tungboken ser ut förstår) och det förhöret, gällande bromssystemet, fixade vi samtidigt som vi drack kvällskaffet. 

 

Det är tur att man är utrustad med en gnutta simultanförmåga. Hehe!

 

Jag hoppas att alla tre känner sig sedda, hörda och uppskattade. Det är ju det som är mitt främsta mål som mamma och än har jag inte fått några klagomål i alla fall.

 

Och ibland säger de faktiskt till och med att jag är en sådan mamma som man inte ens behöver skämmas för, så jag kanske lyckas för det mesta!

 

 

 

En gång är ingen gång och två gånger är någon gång. Jag fortsätter med att sammanfatta veckan som har gått och försöker få till en söndagsrutin. 

 

 

• Att jag har ett jobb som innebär regelbundna tider, det är värt hur mycket som helst.
• Att mina barn gör mig stolt, varje dag.
• Vi har tömt alla förråd och kört iväg allt till nya garaget.
• Gulliga och stöttande kommentarer gällande bloggen.
• Tokroliga och galna meddelanden från kära vänner. 

 

Varför ens ha med en sådan ruta, där man måste tydliggöra att man kanske inte är med i familjen "på riktigt"? Många barn växer upp i andra familjekonstellationer än vad som anses "normalt", så varför kan man inte bara se till barnens bästa och gilla läget? Jag förstår ju om det gäller ärftliga sjukdomar och sådant, men tycker det är helt irrelevant på en sida om kontaktuppgifter. 

 

Ja, nu har jag fått gnälla av mig lite. Det är som sagt väldigt sällan jag reagerar så starkt på något så litet, men ibland så. 

 

Om jag lämnade rutan utan någon siffra i? Jajamen!

 

 

 

Undrar om livet tidsbestäms när vi föds? Eller kan händelser som sker under vägens gång flytta det datumet? Alla de val vi gör i livet, hur hade det sett ut om vi hade valt en annan väg? 

 

Jag tänker så här: de människor som har gett upp allt hopp om livet, de som själva trycker på stoppknappen, de som väljer att ta sitt eget liv. Bestäms även det i ögonblicket de föds? 

 

Jag vet att många tycker att de som begår självmord väljer den fegaste vägen. Att de tänker själviskt och inte alls tänker på de som blir kvar. Jag har genom mitt arbete fått läsa en del avskedsbrev, mest för att kunna förstå litegrann hur de tänker i ögonblicket de bestämmer sig för att sätta stopp. Ofta är de inte det minsta själviska utan precis tvärtemot. De vill inte lasta sina nära och kära med sina problem och tycker att det bästa de kan göra för att ge deras anhöriga lugn och ro, är att lämna jordelivet. Så det minsta de tänker på är sig själva i den stunden. De har en längtan till den andra sidan, kanske längtar de efter någon som redan är där eller tror att allt ordnar sig till det bästa, vad vet vi? 

 

Det enda vi vet är att de som väljer att trycka på stopp, lämnar väldigt många människor kvar med sorg, saknad och den stora frågan VARFÖR? Och varför får vi oftast inte något svar på, utan vi får leva med det resten av våra liv. 

 

Antalet självmord är ofantligt stort, tyvärr är det inte så ofta vi får höra talas om dem. Det är tyvärr ofta något skamligt över att någon i ens närhet har tagit livet av sig. Jag borde ha märkt något, varför såg jag inte tecknen eller kunde jag ha gjort något mer. 

 

Jag tror att det är väldigt svårt att förutspå något sådant, eftersom har någon väl bestämt sig, infinner sig ofta ett lugn över den personen eftersom den har kommit till ett beslut och då kan de anhöriga tro att personen ifråga mår bättre och andas ut en aning. Men i själva verket är det precis tvärtom.

 

Ikväll tänder jag ett extra ljus för i alla fall en ny ängel i himlen!

 

 

• Att bli förälskad
• Att skratta så mycket att det gör ont i magen
• Ett varmt bad
• Ingen kö i affären
• En speciell blick
• Att få ett handskrivet brev på posten
• Att köra en tur på en fin väg
• Att höra sin älsklingslåt på radion
• Att ligga i sin säng och höra regnet utanför
• Varma handdukar
• Att finna tröjan som du gärna vill ha, på rea
• Ett bubbelbad
• Att fnissa
• Ett gott och givande samtal
• Stranden
• Att finna pengar i en gammal jacka
• Att skratta utan någon som helst anledning
• Att springa genom en vattenspridare
• Att ha någon som talar om för dig att du är underbar
• Att le inombords åt en gammal historia
• Vänner
• Att råka höra någon tala gott om dig
• Att vakna upp och inse att du kan ligga kvar länge om du vill
• Din första kyss
• Att få nya vänner eller vara tillsammans med de gamla
• Att leka med sitt husdjur
• Att någon smeker dig i håret
• Söta drömmar
• Varm choklad
• Utflykt med goda vänner
• Att gunga riktigt högt
• Dagens första kopp kaffe
• Spontana kramar 

Hunden sägs ju vara människans bästa vän och jag är en av de första att hålla med på den punkten. Jag har haft hundar sedan barnsben, men jag tror att den nuvarande är den mest speciella av dem alla. 

 

 

 

 

 

 

Sagan om Junior började en junidag 2009, då jag satt och tittade på Blocket efter "blandrashundar till salu". Plötsligt dök en annons upp med en av de vackraste hundar jag skådat. "Junior fem månader söker nytt hem." Hittade telefonnumret till ägaren och ringde direkt. Jodå, han fanns kvar och vi var välkomna att komma och hälsa på honom. 

 

Sagt och gjort, vi styrde kosan mot Ställberg i det bortersta av Bergslagen. Vi möttes av en otroligt energisk och överlycklig "liten" hund på 20 kg, som välkomnade oss med hela kropppen. Jag slog mig ner på en köksstol och plötsligt hade jag en hund bredvid mig och hans huvud placerat i mitt knä. Det var i den stunden Junior valde mig till sin matte. 

Vägen fram till idag har inte varit alldeles spikrak. Det fanns en del att jobba med, lite slipning på diamanten så att säga, men resultatet har blivit en supersnäll, genomtrygg och väldigt familjär hund på 45 kg. Han älskar att sova på mattes fötter på nätterna, ligga sked med husse på helgmorgnarna och blir alldeles salig när de yngre i familjen både pillar i öronen eller klär ut honom i diverse utstyrslar. 

Han kan den ädla konsten att stå bredvid sängen, lägga huvudet på min mage och somna!

 

 

Han får mig alltid på bra humör, eftersom han är en väldigt glad hund som har en smittande energi. 

 

Han älskar mig villkorslöst och det tror jag faktiskt bara en hund kan göra!

 

 

Jag tänkte sammanställa veckan som gått. Både bra och lite mindra bra händelser.

 

• Att vi fick de efterlängtade nycklarna till vårt garage. Gissa om vi har kört dit lådor i parti och minut!
• Vackra vinterdagar med lagom kyla.
• Promenader med världens bästa och finaste hund.
• Att jag har fått ett jobb som jag verkligen gillar och där jag känner mig betydelsefull.
• Att bli bjuden på söndagsmiddag hos världens bästa T.

 

 

• Energitjuvar. Vet att jag inte ska bry mig, men ibland kan det vara lite svårt
• Vissa dagar har varit liiiite väl kalla, men vi har ju i alla fall en riktig vinter.
• Min älskade bil dog en smula den kallaste natten i veckan, men med lite kärlek och omvårdnad kom hon igen.

Jaha, det var veckan som gått det. Nu ser vi fram emot nästa vecka med ett öppet sinne och välkomnar det som händer!

 

 

Ibland kläcker jag ur mig saker som jag sen funderar på om det var riktigt smart av mig. Nåväl, igår råkade jag säga till T att jag fryser så mycket om fötterna att tårna snart ramlar av. Detta efter att ha varit ute mycket på jobbet under dagen. Då tittade hon på mig med en förfärad min. Kan tårna ramla av? Det kan de ju, men det händer ju inte bara så där, plupp, jaha tån fastnade kvar i skon liksom!

 

Galen som jag är, ville jag krydda lite till på den där förfärade minen och fortsatte, jag hade en patient en gång som tappade tån. Resultatet blev men fy va äääääckligt!! Äckligt? Snarare jättekonstigt och lite overkligt faktiskt. Men jag kan ju bara föreställa mig hur patienten upplevde det. Hjälp min tå bara drog! Jaja, fantasin flödar. 

 

Jag blev i alla fall lite nyfiken på att lära mig lite mer om torr kallbrand, som det heter när kroppsdelar faktiskt dör och ramlar av. Därför kollade jag in 1177.se.

 

Kallbrand

 

För att lugna min dotter och försäkra henne om att jag förhoppningsvis kommer att behålla mina tår, har jag idag köpt ett par riktigt varma och lurviga kängor. Bara så att ni vet!

 

Jag har jobbat både inom psykiatrin och "vanlig" sjukvård. Många förfäras över att jag tycker väldigt mycket om att jobba inom psykiatrin, det finns fortfarande ålderdomliga synsätt på dessa människor som behöver psykiatrisk vård.  Själv tycker jag att det är jättebra att fler vågar komma och be om hjälp, men tyvärr är det långt ifrån alla som gör det. Den psykiska instabiliteten kan drabba oss alla, ung som gammal, fattig eller rik. 

 

När man som personal har kommit nära en patient, kan en hel värld av nya synsätt komma till en. Man kan få en inblick i dens liv, tankar och funderingar och kan på något sätt kanske förstå litegrann av hur det upplevs i alla fall. Man försöka stötta, vara där i ögonblicket och vara medmänniska. Jag har lärt mig otroligt mycket genom att få chansen att vara med om detta. Fått ett mycket större tålamod, större förståelse för olikheter och blivit mer överseende, när jag vet om bakgrunden. 

 

Sen fick jag möjligheten att jobba på en medicinavdelning, där jag redan dag ett fick höra att "bara så att du vet så dör ungefär två stycken i veckan här". Ok, tänkte jag och kände mig ganska bekväm med det. Föds man så dör man någongång och lägger man till en eller flera sjukdomar så kanske man går lite tidigare.

 

Jag jobbade på, veckorna blev månader och som sagt så avled en hel del människor, ganska ofta fler än två i veckan, men det blev en naturlig del av jobbet och jag trivdes. Jag tycker att få vara med på slutet av en människas resa, ofta har den kämpat en längre tid, kan vara väldigt fint. Jag, som personal, gör allt för att tillgodose behoven för stunden och finns i närheten till slutet. 

 

Att arbeta så nära döden, kände jag aldrig att det var ett problem. Jag tog nästan aldrig med mig jobbet hem, gällande patienterna, men det som jag tyckte tog min energi var de anhöriga och det alldeles för få antal personal. Att känna att jag inte räckte till, inte heller orden och att allt jag kunde erbjuda var en axel att gråta emot och en hand att hålla i. Samtidigt som jag visste att fler patienter eller anhöriga i rummen bredvid också behövde mig. Det är en pressande situation som all vårdpersonal brottas med varje dag och natt. Jag kände att jag till slut höll på att gå sönder inifrån och inte riktigt kunde ge den vård som förväntades av mig, därför slutade jag. Men jag kan ju i framtiden komma på andra tankar och då kanske jag är tillbaka i vårdkarusellen igen!

Ibland eller egentligen ganska ofta, önskar jag att min hjärna skulle ha en Off-knapp. Den har en förmåga att gå igång på de mest konstiga och olämpliga tider, när jag gärna skulle vilja slappa och bara vara. Vi är inte alltid bästa vänner, jag och min hjärna. Den har ett väldigt övertag, så även om jag verkligen vill att den ska tagga ner, blir den som en motvallskärring och gör precis tvärtemot. Ju mer jag säger nej, desto mer säger den ja! Otroligt frustrerande, särskilt när jag verkligen skulle behöva sova, men nej! 

 

Sen gillar jag att vara den tänkande, reflekterande och analyserande människa jag är, men ibland blir det lite väl mycket. Jag har sedan tidig skolålder fått höra att jag är ofokuserad och ointresserad av vad lärarna vill säga mig, eftersom jag redan då satt och tittade ut genom fönstret och dagdrömde. Men jag klarade mig igenom hela skolan med hyfsade betyg. 

 

Jag är fortfarande en dagdrömmare. Det bästa jag vet är att iaktta någon en stund och sedan få fantisera ihop ett helt liv åt henne/honom. Kommer ofta på mig själv att tankarna fladdrar iväg och jag är på något helt annat ställe. 

 

Även om jag inte är en som följer stjärnorna slavisk, kan jag inte annat än att småle när jag läser egenskaperna för just mitt stjärntecken. Ok, jag förstår, men snälla någon, utrusta mig med en Off-knapp så jag kan få vila någongång under dygnet i alla fall!

 

 

Jag har en hel del vänner som jag tycker om att umgås med, men inte många som jag kallar riktigt nära vänner. Sådana där som man kan ringa när som helst på dygnet eller lita på i vått och torrt. Som aldrig skulle drömma om att läcka ut hemligheter jag har berättat i förtroende. Som man skulle kunna vara ifrån länge, men ändå, när man träffas igen känns som om det var igår. 

Fördelen med att vara en relativt ung mamma, med barn som är i den underbara perioden kallad tonårstid, är att vi har ett ganska avslappnat förhållande till varandra. De vet vad som gäller, vi har regler och förhållningsätt gentemot varandra och jag är brutalt ärlig och respekterar deras liv och därför får jag ärlighet och respekt tillbaka också. 

 

Jag har förmånen att få en liten inblick i deras liv utanför vår vardag, eftersom de tycker det är helt ok att berätta en del för mig. Sen får jag inte veta allt och det vill jag inte heller, men jag hoppas och tror att vi har skapat en sund relation till varandra och gör att de törs komma till mig och diskutera händelser, som kan vara lite jobbiga. Jag försöker att bidra med sunda värderingar och nya infallsvinklar när livet kan kännas lite tungt. För tonårstiden är ibland tung och svår och full med vägskäl och snåriga stigar. Om de känner att de håller på att gå vilse, finns jag där, snett bakom dem som en möjlighet att luta sig emot när det blåser snålt. För efter en tid, blåser molen förbi och världen ser plötsligt ljusare ut igen och då står jag där och ser stolt på när de vandrar vidare genom livet!

Jag och min familj är mitt uppe i en flytt. Vi ska flytta från ett hus till ett annat och det var 18 år sedan jag flyttade förra gånger. Är det någon som har den minsta aning hur mycket saker man kan samla på sig under 18 år? 18 år av minnen ska gås igenom, ges en tanke om just det minnet ska få vara kvar eller inte och sen ska det packas ner.  Bit för bit av 18 år ska ner i kartonger och sen iväg till nya huset. 

Nyss fyllda 24 år blev jag fysiskt faderslös. Min pappa, min stora hjälte och kärlek lämnade jordelivet alldeles för tidigt, endast 52 år gammal, genom en olyckshändelse. Jag har sedan den dagen alltid haft känslan av att något saknas, som en amputerad saknar sin kroppsdel. Jag saknar hans stora famn, som alltid fanns där för mig för att trösta, pusha eller bara vara i, när man kände sig liten och svag. Nu för tiden får jag ta mig själv i kragen och vända mig inåt och leda mig själv i rätt riktning, när ovissheten sätter in. Jag saknar att kunna ringa honom på jobbet, bara för att höra vad han gör och jag saknar närheten i hans sätt att vara. 

 

Nu för tiden har jag lärt mig att leva med saknaden, det finns ju ingen annan utväg naturligtvis, men det tar tid att vänja sig vid känslan av att en del av hjärtat är bortslitet och för alltid förlorat. 

 

På ett sätt är det nyttigt att förlora någon man håller kär, eftersom man efter det aldrig tar livet för givet igen. Gör det du tror på och måna om dem tror håller av, så ordnar sig resten. Ta vara på varje dag, för den kommer aldrig igen!

 

Jag lade ut en fråga på Facebook häromdagen: Vad är otrohet för dig? Jag bara älskar att slänga ur mig frågor som får människor att reagera, både med fasa och förtjusning. Vadå, är HAN otrogen mot dig eller är du otrogen mot HONOM? När, inget dera, jag är bara grymt nyfiken på hur andra ser på otrohet!

 

Jag fick olika svar, både från ungdomar och från vänner i min egen ålder. Tydligen är det så att flertalet tycker att är någon otrogen så är det bara att ta sitt pick och pack och dra! Det som är roligast med mina frågor på Facebook, är att ingen kastar tillbaka frågan till mig; vad tycker du själv!? Eller törs de inte?

 

Jag tycker att ingen har äganderätt på någon annan, så när är man egentligen otrogen? Att attraheras av en annan människa är ju helt naturligt då vi drivs av lust, en ren instinkt alltså. Men om man sen får djupare känslor för någon annan än ens partner och inte väljer en av dem, då kanske vi kan börja fundera om det är otrohet eller inte. Men det beror ju även på vad paret i fråga har för regler i just deras förhållande. 

 

Så jag menar att vad en tycker är otrohet kanske en annan inte tycker är någonting,