Får ibland frågan "Vad har du gjort idag då?", om jag har varit ledig och hemma en dag. Och jag svarar, som nästan alltid, "Ingenting speciellt"... Men så igår, när jag hade svarat samma sak som nästan alltid, stannade jag upp och tänkte."Vilket jäkla skitsnack! Jag gör ju egentligen hur mycket som helst när jag är hemma och "ledig"! Så jag tog mig en funderare över vad jag egentligen hade gjort under dagen...
Väckt T och W
Fixat frukost
Morgonpromenad med hunden
Sjukanmält E
Skjutsat T till bussen
Fått en snabbvisit av en vän
Handlat mat och blommor
Planterat blommorna
Ätit lunch med E på altanen
Hämtat M vid jobbet
Hämtat T och en kompis vid bussen
Bjudit svärmor och svärfar på kaffe
Varit till pulkabacken med T och kompis
Dukat fram till middag (E lagade)
Långpromenad med hunden
Sökt två jobb
Umgåtts med familjen
Allt det där har jag gjort under tiden "ingenting". Visst är det märkligt hur vi människor definierar vissa ord ibland? Eller är det bara jag?!
Jag bjöd hem några kära vänner häromveckan på lite gottigott, både flytande och annat. Rätt som det var, kom jag på mig själv att sitta och analysera människorna runt omkring mig. Det slog mig, att jag omger mig gärna och ofta med väldigt drivna och ambitiösa människor. De som ser möjligheter istället för hinder och står för sina åsikter. Många av dem ganska framgångsrika entreprenörer.
Vad säger det om mig som person? Är jag i själva verket likadan? Eller är det så enkelt att jag gillar att umgås med personer som vet vad de vill, tar chanser och gillar utmaningar? Fast nu när jag skriver ner det, ser jag att jag lika gärna kunde ha skrivit en beskrivning av mig själv...
Så jag kanske ska sluta med att tro att jag fortfarande är den blyga, lilla viol jag en gång för länge sedan var och börja tro att jag faktiskt är en person som både kan och vill!
Jag tänker på alla, även mig själv, som rusar fram som ånglok på livets räls och ständigt söker efter lyckan. Men vad söker vi egentligen efter? Är det rikedom, karriär eller kanske någon att dela livet med? Den där någon, som kommer och sveper undan alla tvivel på att han/hon är den rätte att dela hela livet med? Alla de där pengarna som skulle kunna ställa allt till rätta? Karriären som skulle ge hög status? Eller vad vet jag vad ni andra drömmer om...
Kan verkligen mycket pengar och hög status göra någon endaste människa lycklig? Jag tänker som så, att om man inte har grundstenarna i livet (tak över huvudet, en skapligt god hälsa och ett socialt nätverk), kan man då verkligen vara lycklig på riktigt?
Och denna galna jakt på den rätte, finns det bara ett självklart val där i slutet av banan? Tänk om det skulle stå flera Mr Right där... Hujedamej, hur gör man då, ska man välja alltså? Ska man gå på vad hjärtat säger eller magkänslan? Ujuj, tunga val blir det... Hehe!
Skämt åsido, jag vill bara göra er lite uppmärksamma på denna hysteri, som visar sig här och där. Stanna upp en stund, vänd dig inåt och prata lite med dig själv. För den enda som egentligen vet och känner vad du vill, är du och ingen annan!
T har fyllt år. Tänk, hela 7 år fyller jäntungen och är redan klok som en bok. Vilken tur att hon brås på sin mor! Vi har hunnit med både pyjamasparty och släktkalas och jag tror att hon är mer än nöjd med alla presenterna.
Sönerna bjöd mig på middag i söndagskväll (födelsedagspresent, jag fyllde i söndags), så det får räknas till den här veckan, tycker jag. Tack älskade E och W! Jag fick också paket av både T och M, tack kära ni!
Sportlovet. Vi har haft förmånen att vara lediga hela veckan. Och vilken vecka sen! Den har ju bjudit på underbart väder, så många timmar har tillbringats utomhus. T tyckte t o m att jag minsann hade kört helt slut på henne en av dagarna...
Vädret, som sagt. Det känns att våren äntligen är på väg, fast det kommer lite snöflingor emellanåt. Solen värmer och fåglarna sjunger.
Besökte Lars Wallins klädutställning. Vilka skapelser! Tygnörd som man är trodde man ju nästan att man hade dött och kommit till himlen!
Fikagäster. Har haft flera besök av kära vänner under veckan. Gillar det jättemycket!
Dalar:
Det har ju varit lite mycket fika under veckan (kalasandet delades upp på flera dagar). Känns lite i magen, eftersom jag inte är riktigt van med det... Men trevligt har vi haft!
Annars har det varit lugnt på dalfronten, tack för det!
Nu ser vi fram emot en ny vecka med nya utmaningar och möjligheter!
Ibland (eller egentligen ganska ofta) undrar jag om blod verkligen är tjockare än vatten?
Tänker på alla frånvarande biologiska mammor/pappor, som har blivit ersatta av de andra som finns där för barnen, både på vardagar och helger, nätter som dagar, året om. Jag beundrar er som tar till er bonusbarnen, som era egna och låter de känna sig som en i familjen utan några som helst frågetecken. Bara ren och okonstlad kärlek.
Tyvärr finns det alltför många barn som inte känner den gemenskapen, utan kommer för alltid att vara utanför och inte passa in. Jag känner och lider verkligen med er. Jag tycker att det är varje barns rättighet att känna trygghet och samhörighet, men vet alltför väl att det inte är så.
Min största undran är; hur mår/tänker man som mamma/pappa när man beslutar sig för att inte vilja ha så mycket med sitt biologiska barn att göra. Vill man inte veta hur sitt barn mår eller vad den gör på fritiden eller hur det går i skolan??
Jag kan inte ens drömma om att inte ha kontakt med mina högt älskade barn varenda dag, även om de inte är hemma. Kalla mig hönsmamma, men sån är jag!
Jag är en livsnjutare som jobbar som undersköterska på en vårdcentral, har tre underbara barn och mina stora intressen är inredning och samspelet mellan människor!
